eleonoramartina

Jag ska berätta för er människor, om någonting som jag är ytterst besviken på. Jag ska berätta någonting för er som får mig att fundera över hur livet ser ut för vissa människor. Jag ska berätta någonting för er som gör mig både arg och ledsen. Så här var det nämnligen; Igår kväll beslöt sig jag och mina tanter oss för att gå ner till Kalmarsandstrand för att utöva lite sportsliga saker. Kalmarsand är som alla säkert vet inte den fräschaste eller finaste stranden som existerar, varken här i Bålsta eller någon annanstans. Men på något vis får man liksom nöja sig med det som finns här i byn, och utbudet är som bekant inte det största. Och jag skulle väl vilja påstå att även Kalmarsand har sin charm. Hur som haver, vi begav oss ned mot stranden med kubbspelet i högsta hugg. När vi kommer ned till själva strandpartiet så möts vi av en fasansfull syn. Och då talar jag inte om den lätt korpulenta dam som betedde sig mycket oanständigt, nej  jag pratar om våra bänkar. Vår mycket vänliga och generösa kommun har ju bidragit med bänkar till vår kära strand. Detta är någonting som är mycket bra på många sätt och vis. Igår kväll var det fantastiskt bra med bänkar då det hade regnat och sanden var lite blöt. Så med beslutsamma steg går vi mot bänkarna för att lämna våra tillhörigheter. Men till vår stora fasa så är det någon eller några som har totaldemolerat dessa bänkar. Det finns ingen möjlighet i världen att använda dessa när plankor och spikar står åt alla håll. Detta kändes som ett rikigt knivhugg i ryggen. Jag trodde att dessa bänkar var någonting som alla vi i Bålsta kunde glädjas för. Jag trodde att deras existens var till användning för alla. På något underligt vis så enade dessa bänkar alla olika grupper här i Bålsta. Bänkarna enade barnfamiljer men alkisgubbar. De enade kubbsugna ungdomar med myssugna kärlekspar. Men blåögd som jag är så glömde jag en grupp av människor. Nu verkar även vandalisörerna/centrumbarnen/The others även ha slutit sig till den grupp av människor som får ut glädje av våra bänkar.  Dock så får de ut glädje av våra bänkar på ett sätt som liksom stjäl glädjen från alla oss andra. Samtidigt som jag blir mycket arg och ledsen över detta, så kan jag inte låta bli att känna en viss glädje trots allt. I takt med att tårarna i mina ögon sakta framtäder så är det som att jag hör bänkens välbekanta röst tala till mig. Bänken ber mig att utforska mitt inre, ber mig att gå tillbaka och in i mig själv och söka efter svar och tröst. Och när jag trodde att det inte kunde kännas mer hopplöst så kom det till mig. Det är klart! Nu förstår jag! Ända in i slutet så fyllde dock bänkarna sin funktion. Tänk att Kalmarssands bänkar in i det sista faktiskt skänkte glädje. Om än inte glädje till oss, men dock glädje till rastlösa vandalisörer.